Det är närmast rörande att iaktta hur högerdebattörer, företrädesvis män, faller i farstun för Lena Andersson. Nu senast hennes besynnerliga text i SvD med anledning av Jimmie Åkessons tal om “folkutbyte”.
Vördnaden inför en till synes intellektuell person med rationellt patos, som i långa, omständliga meningar sätter ord på och legitimerar deras mindre genomtänkta åsikter, går nästan att ta på.
“I dag läser vi Lena Andersson!”. “Den skarpaste politiska tänkare vi har.”
Problemet är förstås att grunda tankar inte blir djupare för att de kläs i kvasiintellektuell dräkt. Det enda djupa i Anderssons resonemang är hålen, och de är flera.
Hon ger sig ut för att resonera kring huruvida teorin om folkutbyte verkligen är en konspirationsteori. Och detta utan att över huvud nämna den centrala tankefiguren i denna konspirationsteori, nämligen att det är en elit som medvetet genomför detta folkutbyte för att säkra sin makt och underminera den vita rasens överlevnad.
Därmed kan hon också behändigt nog helt bortse ifrån begreppets historiska konnotationer: Det kan spåras tillbaka till nazitysk ideologi som tagit sig in i moderna högerextrema kretsar och åberopats som motiv till en lång rad terrordåd. Den välkände förintelseforskaren Stéphane Bruchfeld har tidigare beskrivit detta.
Att begreppet alltså har starka antisemitiska konnotationer, tycks de högerdebattörer, som en längre tid nu larmat om den tilltagande antisemitismen i Sverige, inte bekymra sig närmare för.
Istället vill Lena Andersson lyfte ut begreppet ur “giftskåpet”. Frågan är då vilka fler begrepp hon vill plocka ut därifrån. Lebensraum, kanske.
I försöken att göra Jimmie Åkesson till en sakligt resonerande person, bortser hon också helt från hans otvetydiga konspirationsteori efter Kalla Faktas avslöjanden. Det var minsann en gigantisk påverkansoperation från det vänsterliberala etablissemanget.
Men med Anderssons synsätt var det väl bara en försynt framförd teori om etablissemanget.
Ett annat hål i Andersson resonemang berör själva kärnan i hennes resonemang. Hon efterlyser en intellektuellt hederlig och saklig diskussion, där argumenten prövas utan glåpord och misstänkliggöranden.
Det är ju en i grunden sympatisk hållning, som hon dessvärre inte själv följer. Tvärtom uppvisar hon närmast ett förakt för forskningen. Decennier av forskning kring konspirationsteorier och teorier om konspirationer avfärdas med “kunskapsläget är oklart. Dimman ligger tät.”
Den här lättsamma hållningen till forskning och vetenskap har hon som bekant visat prov på tidigare, inte minst när det gäller klimatforskningen.
Det är svårt att veta vad Lena Andersson egentligen vill uppnå, vad hennes syfte är. Men oavsett vilket det är, blir resultatet att hon tjänar som en tvättinrättning mellan extremhögern och borgerligheten.